"Som en juvel vid nedre dammens utlopp ligger hon stilla och tyst, brukets hytta. Majestätiskt reser hon sig mot himmelen med sin höga kropp, ruvandes på historien om alla de män som arbetat inne i henne och allt järn hon släppt ifrån sig sedan 1700-talets andra hälft."
En masugns födelse

Kungl.Maj:t gav John Jennings privilegier på ett järnbruk vid Leduån i Nordmaling år 1762. Jennings gav bruket namnet Olofsfors.

John Jennings, bördig från Irland, var riksdagsman och adelsman & ägde bl.a. Forsmarks bruk i Uppland. 

Järnhanteringen hade vid tiden högkonjunktur. 70 % av den svenska exporten bestod av järn, men skogsbristen gjorde sig kännbar. Skog fanns nära Olofsfors, och malm hämtades från Utö gruvor och Dannemora gruvor.

Yrkesskickliga smeder hämtades också söderifrån, medan ortsbefolkningen kunde anställas som kolare (ett mycket påfrestande arbete).

Närheten till havet var en förutsättning för att kunna transportera upp järnmalmen från gruvorna i Uppland och Bergslagen; ur Leduåns forsar kunde vattenkraften driva hammare och blåsmaskiner för smidet och ur skogen kunde kol utvinnas till den enormt kolkrävande verksamheten.

För att elda i masugnen i två dagar krävdes kol från en kolmila och att göra en kolmila krävde 127 dagsverken! I Mellansverige hade bruken gjort slut på skogarna och nu var Norrlands orörda skogar räddningen för Sverige som ledande nation på järnframställning.

År 1762 fick John Jennings tillstånd från Bergskollegium att anlägga en masugn vid Leduåns utlopp i Olofsfors. Masugnen togs i bruk 1764 och det var startskottet på den långa industrihistoriska epok som än idag hålls vid liv. 

Förutom tack- och stångjärnsproduktion bedrev bruket även jord- och skogsbruk. Masugnarna slukade massor med träkol, och bönderna klagade över hur skogen föröddes.

MALMEN

Skog hade vi gott om men malmen från bergslagen fick fraktas till Olofsfors med skepp.

Avlastning skedde vid Leduåns mynning och malmen fraktades sedan vidare uppströms på pråm. Vid lastbryggan, belägen strax nedanför hyttan lastades malmen vidare på små ”malmhundar” dvs. små vagnar som via räls drogs upp till toppen av rosten och tippades ned i rosten.

På bilden nedan av toppen på rostugnen ser du en sådan vagn i järn.

Rosten

Där malmen lastats av vid kajen i Leduån sträckte det sig räls upp till toppen av hyttans lägre ”torn”. Vid kajplatsen lastades malmen på mindre vagnar av järn, de kallades Järnhundar och drogs sedan upp till toppen av rosten för att där stjälpas av ned i rosten.

I rosten hettades malmen upp till ca 800 grader för att göra den porösare och lättare att krossas till de valnötsstora bitar som sedan användes i smältningen.

Rosten i sig är en vacker demonstration i byggkonsthantverk. Med sitt röda tegel och de smidda midjebältena, alla olika, är den som en liten juvel inne i hyttan.

Rostrummet med nedre delen av rosten synlig är det första du möter när du går in i hyttan.
Den övre delen av rostugnen är borta idag. Den cirkelformade ugnen sträckte sig ända upp till taket där malmen släpptes ned för att hettas upp till ca 800 grader. Detta gjordes för att malmen skulle bli porösare och lättare kunna krossas i nästa steg. Bilderna th. Midjebältena runt rostugnen är alla unika i sitt utförande. De kunde enkelt tightas till då ugnen vidgades eller krympte på grund av hetta eller kyla.

Krossen

Mittskeppet av hyttan inrymmer krossen. På övre planet lastades den rostade malmen ut genom luckor och styrdes till falluckan ned i krossen. Syftet med krossen var att krossa den till valnötsstora bitar och sortera den. Malmen kom från flera olika malmbrott runt bergslagen och för huvudsmederna var det viktigt att de visste från vilket speciellt brytställe malmen kom då den skiljde sig åt i mängden mineraler och renhet.

Runt krossen fanns uppsamlingsfack på alla fyra sidor. Med hjälp av spjäll, placerade upptill, kunde de sortera malmen i de olika facken. Idag är endast ett fack kvar. 

Tiden innan krossen användes en Bokarhammare för att krossa de stora malmbitarna. Lite längre in i hyttan finns bokarhammaren kvar och är en av få som finns kvar i Sverige.

MASUGNEN

Den stora scenen gömmer idag resterna av grunden till masugnen.

De fyra hållarna till masugnen finns kvar men det är det enda. Från början var hela eldgropen under scenen omgärdad av hållare och själva masugnen var placerad ovanpå dessa.

Strax till höger om masugnen finns den stora trähissen ännu kvar. Den drevs med hjälp av vattenkraften och det stora drivhjulet sitter på plan 2, på läktaren. Här hissades den rostade, krossade malmen upp till huvudsmederna som nogsamt vägde innan den lastades ned i masugnen. Uppe i taket hänger en sektion av genvägen kvar. Där kunde mannarna enkelt förflytta sig mellan de olika stationerna utan att behöva springa upp och ned i trappor. Detta var också Spjällmannens arbetsstation, han skötte spjället på masugnen för att reglera de gaser som bildades vid smältningen.

Vill du läsa mer om masugnarna i västerbotten och i Olofsfors? 

Rulla till toppen