I jämförelse med andra Norrländska bruk var Olofsfors bruk något över genomsnittet i befolkningsantal. Som mest bodde här lite drygt 200 personer men räknar vi in alla kolare vid kolmilorna så får vi lägga till ca 100 personer till. Vid jämförelse av de riktigt stora bruken i Uppland som hade närmare 1000 innevånare så var vi ändå rätt små.

Arbetarnas bostäder var inte stora, ofta endast ett spisrum. Med tiden blev förhållandena lite bättre och bostaden utökades till 1 rum o kök. Vid Olofsfors bruk finns i stort sett alla bostadshusen kvar. Idag är merparten privatägda.

Ett vanligt bostadshus hade ofta två ytterdörrar. Bakom vardera dörr bodde minst 4 familjer, 2 nere och 2 uppe. Om du därefter betänker att varje familj ofta hade 3-8 barn så kunde alltså varje huskropp inrymma ca 40 barn. Idag vid det privata ägandet är det inte ovanligt att en av ytterdörrarna är en blinddörr och en enda familj lever och bor i hela huset själva.

Arbetet med att framställa järnet på bruken var hårt och tungt.  Även för kvinnor var arbetet hårt. De hade ensamt ansvar för att sköta jordbruket och hushållet. Av bokföringen framgår att arbetarna inte alltid fick kontant lön för sitt arbete. Istället var de införlivade i en naturahushållning där de fick bostad, odlingslotter samt månatliga uttag av spannmål och andra förnödenheter från bruket. Utöver det kunde man handla ”på bok” i handelsboden och reglera skulden vid avlöning. Allt bokfördes noga, och hur mycket de än arbetade stod arbetarna i princip alltid i skuld till brukspatronen.

– Det var inte meningen att det skulle gå jämnt upp. På det sättet hade bruken full kontroll över sina arbetare. De var inga slavar, men de var heller inga fria arbetare.

Den gängse bilden av svenska brukspatroner som snälla arbetsgivare som tog väl hand som sina arbetare är direkt felaktig. Åtminstone fram till 1900-talets början i Olofsfors.