Olofsfors Bruk » Historien om Olofsfors bruk

Historien om Olofsfors bruk

Vid tiden för etableringen av Olofsfors bruk var järnet Sveriges viktigaste exportvara. Sverige var på 1700-talet en av Europas största producenter av järn och stod för hela 30 procent av produktionen. Inte konstigt då att bruken blev fler och fler. Malmen fanns i mellersta Sverige och främst i Bergslagen (LKABs gruvdrift i Kiruna startade inte förrän på 1890-talet). Men för att blåsa i masugnarna krävdes kopiösa mängder kol, det sägs att 127 liter järn krävde 40 000 liter kol. Skogarna runt de mellansvenska bruken där kolet skulle hämtas ifrån var redan på 1600-talet hårt åtgången och bruksherrarna vände sina blickar norrut. Från Uppland till Gästrike- och Hälsingekusten via Ångermanland och Graningeverken kom så till slut järnverken till norra Ångermanland och Västerbotten. Här fanns vattenkraften, älvmynningarna och framförallt, här fanns skogen. Affärsmannen John Jennings anlade 1758 tillsammans med kompanjonen Robert Finlay ett bruk vid Rickleåns mynning norr om Umeå. Bruket fick namnet Robertsfors efter sin grundare. Det var antagligen på väg från Robertsfors som Jennings passerade vid Leduån och såg platsen där Olofsfors bruk ligger idag. Här fanns den eftertraktade skogen, närheten till havet och flera forsar att hämta vattenkraft ur. John Jennings hade från början inga som helst tankar på att gå i fadern Frans fotspår och bli handelsman. Istället satsade John på en karriär inom det militära. Han klättrade i graderna och blev ryttmästare, men ändrade sig till slut och återvände till Stockholm för att så småningom ta över familjeföretaget. John gifter sig med Hedvig Sofia Plomgren, dotter till grosshandlare Thomas Plomgren en av de riktigt välborna affärsmännen i huvudstaden. Svärfadern var dessutom högt uppsatt i Hattpartiet som vid den här tiden var styrande i Sverige.  Jennings blir dessutom i och med giftermålet svåger med Robert Finlay, faderns affärspartner. När Frans Jennings dör i mitten av 1750-talet kliver John in i pappas kostym på handelsfirman Jennings & Finlay.

Plomgren, Jennings, Pauli och Finlay, alla på något sätt knutna till Olofsfors bruk, är namn som brukar räknas in i den så kallade Skeppsbroadeln. De var mäktiga affärsfamiljer som från Stockholm kontrollerade järnindustrin på 1700-talet. De förknippas dock mer med lyxliv och förslösade tillgångar än bra affärer och klok kapitalförvaltning. Anklagelser om kartellbildande, korruption och annan brottslighet haglade och till och med Carl Michael Bellman riktade en känga mot dessa män i sin skrift Fredmans testamente no. 208. Versraderna: ”Granna salar, kostlig mat, Vita bord och silverfat, Spisa liksom potentater, Dricka vin och döma stater… Tappert, tappert, mina herrar, tappert!”, Sägs handla om John Jennings, grundare av Olofsfors bruk. Även Finlay och Plomgren beskrivs i föga smickrande ordalag av skalden.

Det var nu inte bara att mura upp en masugn hur som helst.
Järnindustrin var under dessa frihetsår mycket hårt reglerad och det dröjde till 1762 innan Jennings fick sina tillstånd. En bromskloss i byråkratin var en tvist med en Länskfiskal Strinnholm. Marken väster om Leduån ägdes nämligen av Mo by, och den östra stranden, där masugnen senare byggdes, av prästbordet. Länsfiskalen hade redan fått tillstånd av Mo Byamän att uppföra en finbladig såg litet nedanför där Jennings tänk bygga sin masugnsbyggnad. De skulle då konkurrera om vattenkraften och hamnade därför i en utdragen konflikt. Då bägge byggena krävde rätt till dammfäste på den andres mark insåg parterna att de var lika bra att enas med villkor om att inget timmer flottades förbi masugnen. Den finbladiga sågen gick i konkurs efter bara några år. Även järnbruket hade tuffa år i början. Vid Jennings död 1773 hade bruket kostat honom ”400 000 Dlr Kmt”. Detta beror säkerligen på svårigheterna att få tag i tillräckligt med träkol. Kolbristen fördröjde bygget av en stångjärnssmedja i Olofsfors med 20 år och gjorde att det tackjärn som tillverkades var tvunget att skeppas ner till Jennings bruk i Hälsingland för vidareförädling. Ingen jättebra affär, med tanke på att malmen redan färdats upp efter kusten från Bergslagen till Olofsfors.

Tackjärn kallas järn framställt i masugn med en kolhalt på över fyra procent.
Råjärnet, som det också kallas, lämpar sig inte till smide utan brukar förädlas till så kallat stångjärn, där järnet ”färskas”, värms på nytt och bearbetas till att det får en kolhalt på närmare två procent. Stångjärnet används senare i manufaktursmedjor för att, i Olofsfors fall, framställa spik, kätting med mera. Tackjärnet gick alltså inte att smida, men fungerade utmärkt som gjutjärn. Det som gjöts var bland annat spishällar och milstolpar, i Olofsfors finns en av dessa bevarade och kan beskådas längs kustlandsvägen mitt emot kontorsbyggnaden.

Tanken var att allmogen skulle leverera kol till bruket. Bönderna däremot var knappast benägna att överge den mer lönsamma tjärtillverkningen för kolandets påfrestande och svåra konst. Avverkningen av skog som kom med kolningen oroade såväl borgerskapet i Umeå och Härnösand som de redan bosatta bönderna. Och 1769 försökte bönderna, som vid det här laget kände sig kvävda av den nya industrin, att förbjuda verksamheten i riksdagen. Riksdagen avslog besvären året därpå.  Detta bör ses som ett av många tillfällen då John Jennings samröre med det styrande Hattpartiet kom väl till pass. Förutom den så kallade frivilliga kolningen som utfördes av allmogen hämtades kol från hemman inköpta av bruket. Till kolartorpen hämtades arbetskraft söderifrån. Kolet från en mila kunde driva den hungriga masugnen i två dagar, en mila tog månader att bränna. Det fanns dessutom stor risk att milan övertände och man stod utan ersättning. Kolarna sov därför i kojor när milorna brann, alltid med ett öga öppet. För att säkra koltillgången tilldelades bruket, mot en symbolisk summa, två stora kronoallmänningar, så kallade rekognitionsskogar. Järnexporten ansågs vara så viktig att bruket förutom skogen beviljades skattefrihet de nio första åren. En förmån man fick behålla i 37 år.

John Jennings styrde sitt imperium från huvudstaden. För produktionen på bruken ansvarade istället en inspektor som inkvarterades i Västra flygeln med god utsikt över produktionen.  Västra flygeln är den äldsta av de byggnader som står kvar än i dag. Mannen som så småningom tog över efter Jennings hette Johan Christoffer Pauli. Han kom liksom sin företrädare från en stor handelsfamilj med kopplingar till Skeppsbron. Pauli fick visserligen företagets ekonomiska kurva att vända, men var föga omtyckt av sina anställda eller av bygdens folk i allmänhet. Han var en hård arbetsgivare. Folk ville helt enkelt inte jobba för honom. Istället fick han försöka tvinga bönderna till kolning. Ett antal kolartorp hade visserligen etablerat sig i skogarna runt bruket under 1770-talet så man fick fram tillräckligt med träkol för att köra igång stångjärnssmedjor i Olofsfors och i Klöse. Den sistnämnda smedjan som låg en mil uppför Lögde älv byggdes för att helt enkelt komma närmare kolet. Det ansågs vara en bättre idé att frakta tackjärnet än kolet. Det var under Paulis tid de första järnstämplarna dök upp på brukets produkter. De tidigaste hade brukspatronens initialer med en krona ovanför. Paulis sista tid som brukspatron i Olofsfors blev tuff. Stora reparationer på en översvämmad masugn, förlorade skattelättnader och stora investeringar i ny teknik hade kostat dryga pengar, men bruket stod redo att producera mer järn än någonsin förut.

Då kom ryssen.
Året var 1809 och bara några mil norr om bruket rasade det blodiga Finska kriget. Hovmarskalk Johan August Sandels, son till bruksägaren Samuel Sandels, hade faktiskt sitt kvarter i Olofsfors. Många av männen på och kring bruket var inkallade. Kolleveranserna decimerades och stora skattehöjningar som skulle finansiera kriget krossade brukets framtidstro. Med undantag för ett år stod masugnsdriften stilla ända till 1820. För att klara ekonomin fick Pauli sälja ut flera av sina privilegier till andra bruk. Tre år innan Paulis död 1823 hade han överlåtit bruket till sina barn. Än en gång höll folket i Olofsfors andan. Efter att ha misslyckats med att sälja bruket togs beslutet att istället satsa ordentligt. Och tack vare äldste sonen Johan August Pauli väntade en blomstrande framtid på Olofsfors bruk. Det byggdes för fullt och det smiddes mer än tidigare förut. Ett 40-tal byggnader tillkom under släkten Paulis senare styre. Bland dem brukets tredje stångjärnshammare i Holmfors längre uppför Leduån och en ny manufaktursmedja i Olofsfors. Dessutom det toppmoderna sågverket i Hyngelsböle. Sågverksindustrin blev allt viktigare i mitten på artonhundratalet och faktum är att på Olofsfors bruk stod träet för 46 % av intäkterna år 1846.

Man brukar tala om bruksandan, när man beskriver den patriarkala ordning som rådde på svenska järnbruk. Olofsfors var inget undantag. Bruket var en ganska sluten värld med tydliga maktstrukturer. Högsta hönset var Inspektorn. Bruket försåg arbetare med bostad, sjukvård och så småningom skola. En stor del av lönen hämtades ut i varor från handelsboden. Det var dessvärre lätt att sätta sig i skuld till handelsboden och därmed också bolaget. Det innebar en stor ofrihet då man inte kunde söka sig ett annat arbete förrän man var skuldfri. Smeder, masmästare och andra med särskilda färdigheter på bruket hade särskilda förmåner, då dessa personer liksom brukets ledning visste deras värde för produktionen. Under Johan August Pauli fick Olofsfors dessutom sin första skola. Den byggdes redan 1831, det vill säga elva år före Sveriges riksdag beslutade om allmän folkskola.

För bruket väntade nya utmaningar.
Sverige fortsatte att exportera järn. Men teknisk utveckling, framför allt sätt att komma runt kolberoendet, gjorde att bruken inte längre behövde ligga nära de stora skogarna. Det var knappast lönsamt att skeppa malm till och järn från Norrland längre. En centralisering av järntillvekningen skedde. Mer järn producerades årligen, men på färre ställen. Under åren 1860-1900 halverades antalet svenska järnbruk och till slut var det bara de stora sydsvenska bruken som fanns kvar. Inte nog med att Olofsfors bruk hade svårt att konkurrera med sitt järn. 1849 anlades Sveriges första ångsåg utanför Sundsvall. Det dröjde inte länge förrän framsynta handlare från Nordmaling började se sig om efter en plats att bygga en egen ångsåg. 1863 startade sågen i Rundvik. Ägandet av Olofsfors bruk var delat på olika håll efter familjen Paulis intressen på bruket upphört. Till bruket hörde nära 15 000 hektar skog. Och det är tydligt varför nystartade Nordmalings Ångsåg AB (NÅAB) undan för undan köpte in sig i bruket för att komma åt den åtråvärda skogen. Och 1886 ägde NÅAB hela Olofsfors bruk. Under tiden hade bruket moderniserats, ny teknik gjorde masugnen och smedjorna mer effektiva och produktiva än tidigare. 1883 stod den nya Herrgården klar och bolagets förste disponent flyttade in. Guldbrand Thorsen som kom till bruket redan 1875 bodde tidigare i Västra Flygeln som fungerat som Corps de Logi sedan 1760-talet. Även under NÅAB:s tid som ägare av bruket satsades det på masugnsdriften. Kolfrågan hade plötsligt blivit delvis löst genom att använda restprodukter från ångsågen, men trots att masugnen spottade ur sig mer tackjärn än någonsin tidigare lönade det sig inte längre.

Och 1894 tystnade masugnen.
NÅAB hade köpt bruket och masugnen hade slocknat. Men detta betydde inte slutet för järnet här. Stångjärns- och manufaktursmidet fortgick. Tackjärnet skeppades nu till bruket. Hammarsmedjorna i Klöse och Holmfors hade redan lagts ner och smidet koncentrerats till Olofsfors. Det mesta smidet användes av bolaget själva. Något som särskilt behövdes för flottningen av timmer var kätting, varför en kättingsmedja uppfördes intill stångjärnshammaren. Snickerier som vagnshjul och timmerdoningar var viktiga produkter på bruket vid den här tiden. Kättingstillvekningen flyttades på 50-talet till moderna lokaler i ladugårdens södra del. Efterfrågan på kätting hade dock minskat då flottningen blivit omodern och timmer hellre fraktades på lastbil. Här gällde det att snabbt tänka om. Räddningen blev legotillverkning av banddelar till olika skogsmaskiner. En av uppdragsgivarna var System Svedlund. 1976 köpte bolaget Svedlund och hela produktionen av skogsmaskinsband flyttades till Olofsfors. Nästa stora produktgren var vägstål och skopstål. Det nya företaget Olofsfors AB är idag världsledande inom skogsbandtillverkning. Företaget var från början ett dotterbolag till Masonite AB men köptes loss 1982 av familjen Wikström som varit huvudintressent på bruket under större delen av 1900-talet.  1991 flyttade Olofsfors AB till nya lokaler intill bruksområdet.

Lokalen i ladugården blev finmekanisk verkstad. Även de gamla industrilokalerna används idag. Masugnen har inretts med en scen för alltifrån vigslar till konserter och teaterföreställningar. Mest uppmärksamhet har masugnen fått då Sveriges Televisions årliga luciafirande sändes härifrån. En rad olika hantverkare, glas konstnärer, keramiker, smeder håller till i de gamla byggnaderna och håller bruket levande!