Olofsfors Bruk » Stångjärnssmedjan och kättingsmedjan

Stångjärnssmedjan och kättingsmedjan

I Olofsfors finns landets enda fungerande stångjärnshammare av 1800-talsmodell. Visserligen har den renoverats, men på ett hänsynsfullt och noggrant sätt och hammaren drivs givetvis fortfarande med vattenkraft från Leduån. John Jennings fick tillstånd att uppföra en smedja för förädling av sitt egna tackjärn redan 1762. Men det skulle dröja tills flera år efter Jennings död innan hammarslagen skulle eka över bygden. Det var det alltid trytande träkolet som satte käppar i hjulet. Men 1784 var det dags. Ytterligare en stångjärnshammare byggdes i Klöse 1,5 mil uppför Lögde älv. Tanken var att man där kunde vara säker på att inte lida av kolbrist, med all kringliggande skog och kolartorp. Det skulle vara värt besväret att frakta tackjärnet med hästforor upp till hammaren. Ytterligare en hammare anlades i Holmfors på 1840-talet. Dessa två smedjor skulle vara i bruk fram till 1878 då produktionen koncentrerades till Olofsfors. Den stängjärnssmedja vi kan besöka i dag byggdes samma år, med för den tiden modern teknik. Blåsmaskinen, som fungerar än idag, gav luft år tre härdar. Två av s.k. Lancashire-typ och en räckhärd. När smältan var klar forslades den till smälthammaren där den slogs ihop till mindre delar som senare kunde bearbetas till stångjärn. På väggen till höger om hammaren syns tydligt märken efter järn som slungats iväg med en fruktansvärd kraft. Det gällde att hålla sig på rätt sida smälthammaren när den slog. Smedjan hade två räckhammare där järnet slogs ut till stänger, stångjärn. Gustaf Öhman, skogsinspektor på bruket 1889-1911 minns de skickliga smederna vid räckhamrarna som: ”… kunde av smältstyckena hamra ut de vackraste stänger, till såväl bredd som tjocklek precis på millimeter som det skulle vara.” [Illustration kolteckningen ferdinand boberg?] Smedjan är en av de många byggnader i Olofsfors som är murade i vackert slaggtegel.  Kättingsmedjan Vägg i vägg med stångjärnshammaren ligger Olofsfors gamla kättingsmedja. Denna var i bruk från omkring 1910 till mitten av 50-talet. Kättningsmide var ingen ny företeelse på bruket. Men innan den då toppmoderna smedjan öppnade tillverkades kättingen för hand av smederna i manufaktursmedjan, till nästan ingen förtjänst. Det skulle förmodligen varit billigare att köpa in kätting. Men här togs ett för bruket avgörande beslut då stora pengar investerades i att modernisera kättingsmidet, det var även ett sätt att sysselsätta bruksbefolkningen. Kättingsmedjan var från början föga lönsam, bland annat på grund av konkurrerande Tönshammars bruks prisdumpning. ”De hade visst föresatt sig att konkurrera ihjäl oss”, minns Gustaf Öhman. Den nya produkten skulle senare visa sig vara räddningen för brukstraditionen i Olofsfors. Kättingen behövdes i sågverksindustrin och flottningen av timmer. Tillverkningen av kätting i Olofsfors pågick långt in på 1900-talets senare hälft, dock med betydligt modernare metoder. Kättingsmedjan har bevarats intakt vilket är helt unikt i landet och med små justeringar kan den komma igång igen så att besökare på bruket får möjlighet att se hur det gick till att tillverka kätting förr.