Olofsfors Bruk » Nils-Eric Ericsson, Ernbergs och influensan

Nils-Eric Ericsson, Ernbergs och influensan

”Jag har haft tur här i livet och varit något av ett söndagsbarn, fast den där så kallade lyckliga tilldragelsen lär ha skett sent på lördagskvällen. I såna sammanhang får man inte vara så noga med en timma till och från”. – Nils Eric Ericsson, 1982. 1918 var ett eländigt år. Där första världskriget tar slut tar seklets dödligaste pandemi vid. Spanska sjukan skördade sina offer från Arktis till Stilla havet och man tror att 50-100 miljoner människor dog. (3-6% av jordens totala befolkning). Viruset var samma typ av fågelinfluensa som skördade många liv runt om i världen 2009; H1N1, ”den nya influensan”, kanske mest känd som Svininfluensan.   Så nådde Spanska sjukan bruket. Beda Bergmark (f. 1902) minns: ”1918 då Spanska sjukan gick dog många här på Olofsfors. Alla låg hemma och dog. Doktor Lund kom efter kallelse och konstaterade att det var ”Spanskan”. Fanns inte mycket att göra.” Inte heller Rundvik klarade sig undan viruset. Bland de sågverksarbetare som dog där redan första året fanns Nils-Eric Ericssons far. Efter sig lämnade han fru och tio barn, det äldsta 16 år gammalt. På den här tiden fanns ingen riktig socialvård. Men för att underlätta för familjen under den besvärligaste tiden bestämdes att en sågverksförvaltare skulle ta hand om ett av barnen.   ”Det blev jag som blev uttagen att följa med dom och stanna hos dom i tre veckor. Jag var då tre år och det blev så att jag stannade hos dom hela livet.”

19

Nils-Eric Ericsson och Ernbergs.

Viktor Fredrik Ernberg var disponent i Olofsfors i 32 år. Han och hans familj kom till bruket 1912.

Ernberg ankomst till Olofsfors 1912

Disponent Ernbergs ankomst till Olofsfors 1912

Olofsfors Herrgård blev alltså lille Nils-Erics nya hem. Men liksom alla andra på bruket tilltalade han fosterföräldrarna med ”Frun” och ”Disponenten”. Titlarna var de mycket noga med och ”Man fick ju stränga tillsägelser när man gick ut att man inte skulle glömma att niga och hälsa om man mötte disponentens”, förklarar Beda Bergmark. Nils-Eric växte upp och fick ett framgångsrikt yrkesliv i byggbranschen. Ödet gav honom en unik chans när han togs till Olofsfors. Som för att gengälda tjänsten ägnade han senare delen av sitt liv åt att ge det då fallfärdiga bruket nytt liv. Han berättar: ”Jag vände om och gick upp på backen och ställde mig att begrunda eländet. Såg i tankarna huru denna stolta och fantastiska byggnad, som i årtionden gett silhuett och karaktär åt Olofsfors nu låg inför sitt fall. Jag tyckte på något sätt att hela masugnen grät och att han sa: ”Du kan väl försöka hjälpa mig, Nils-Eric, vi är ju gamla vänner över 60 år.” O.K. tänkte jag, vi ska försöka. Och vi, det var stiftelsen.”