Olofsfors Bruk » Kolarna & kolet

Kolarna & kolet

Filip Nording (f. 1904) från Ottjärn var en av alla de kolare som arrenderade mark av bolaget (NÅAB) mot betalning i kol. Kolmängden mättes i stigar, som var namnet på de slädar man använde för att frakta det färdiga kolet till bruken. Nording minns det som att arrendet utgjordes av mellan 20 och 30 kolstigar per år. I bästa fall fick man ut 30-35 stigar från en mila om 15 famnar. Eldningen tog minst 20 dagar, men för- och efterarbetet bör uppgått till närmare ett halvår. Därför var det otroligt viktigt för kolaren att vara på sin vakt så att inte milan övertändes och kolaren fick börja om från början. Nording förskonades från milor som brann och förklarar att det ofta berodde på slarv och dåliga förberedelser från kolaren när det skedde.

Träden fälldes på våren just när de började grönska. ”Löven slog ut efter fällning och på så sätt drogs saven ut”, berättar Filip Nording. När sommaren var över hade träden torkat och de kapades till stockar om cirka tre meter. Dessa kördes sedan till platsen där milan skulle stå. 14

Timret restes till en mila (se bild) och packades så tätt som möjligt, en kanal för antändning lämnas dock i mitten. Sedan skulle skapelsen ”stybbas”, tätas, detta gjordes med jord. När detta arbete var klar släpptes glödande kol ner i mittkanalen och timret antändes. För att milan inte skulle kvävas när man täckte över denna kanal hade man gjort upp luftintag nedtill på milan, och dessutom hål där röken kunde ta sig ut. Rökens färg var viktig för kolaren när han bedömde när det var dags för nästa steg i processen.  kolstig

Milorna revs och kolet lastades i kolstigarna. Detta skedde vintertid då man med häst kunde dra slädarna. Koltransporterna var mycket arbetsamma. Mellan Ottjärn, där Nording levde och kolade, gick ingen väg. Dessutom fanns ingen bro över Lögdeälven i Toböle. Detta var riskfyllt när vattennivån var för hög eller när isen inte bar ordentligt. Ett kol som blivit fuktigt var man tvungen att torka, men någon egentlig kontroll av det levererade kolet gjordes inte, berättar Nording. Väl framme i Olofsfors lämnades kolet i något av de två kolhusen. Läs om kolmagasin här

De månader på året som inte ägnades åt kolning gjorde kolaren vanliga dagsverken åt bolaget. I slutet av 1700-talet, under den ”Schåltzska tiden” sägs det att kolare fick ”1 jumfru brännvin per levererad stig kol.” Den ihopsamlade mängden sprit hämtades ut i slutet av veckan av leveranser. ”Fludiet” satte de i sig på väg hem till torpet igen. Gustaf Öhman som var skogsinspektör på bruket 1889-1911 har även hört talas om de så kallade Patronkalasen från den här tiden. Dessa var fester dit alla kolare och landbönder blev inbjudna att ”under spel och dans supa och festa så mycket de orkade”, och det ”lärer ha gått lustiga till.” Stenkol ersatte sedermera träkol som bränsle i smedjorna på bruket.

 
 
  • Cecilia Wisén

    Tack för fin läsning. Min farmors farmors far, Olof Johansson, var kolare vid Olofsfors år 1852, och det är fantastiskt roligt att få läsa lite om hur hans arbete kanske såg ut.

    • Åsa Lindström

      Har du besökt bruket?

      Åsa Lindström